Summering Cinemateksvåren 2010

Idag var den sista Cinemateksvisningen i Göteborg innan sommaren. Säsongen började med gemytlig 40-talskomedi i Vi Masthuggarpojkar och slutade i extremt obehagligt våld i Lars von Triers Antichrist. Själv såg jag 27 filmer och tänkte här nedan bjuda på en topplista samt lite kommentarer och reflektioner.

1. Älskande par (Mai Zetterling, 1964)

Andra gången jag ser denna film på bio (den först var på Göteborg Filmfestival 2006) och inte helt lätt att välja vilken av hennes filmer jag gillar bäst då många är bra, men idag känns Älskande par som det starkaste kortet. Skådespelarsammansättningen kan av svenska filmer endast matchas av Jan Troells Här har du ditt liv (1966).

2. Mysteriet Picasso (Le Mystère Picasso) (Henri-Georges Clouzot, 1956)

Hade inga förväntningar på denna filmen men blev mycket positivt överraskad. Lika mycket en metafilm som en dokumentär om en stor konstnär. Dessutom roligt att se en film som utnyttjar biografens möjligheter på ett kul och annorlunda sätt.

3. Amorosa / Nattlek / Dr. Glas (Mai Zetterling, 1986 / 1966 / 1968)

Resterande Zetterlingfilmer får dela på tredjeplatsen. Hade sett Nattlek tidigare och hade nog för höga förväntningar på Dr. Glas så Amorosa var den som gjorde störst intryck på mig denna gången, men de är alla riktigt bra filmer. Har ni inte redan sett dem så finns Älskande par, Nattlek och Amorosa på svensk DVD.

4. Antichrist (Lars von Trier, 2009)

Den är sannerligen ingen trevlig film von Triers senaste, men det är ingen film du glömmer i första taget. En psykologsik skräckfilm i Roman Polanski-klass, tror inte att jag har sett någon lika genuint obehaglig skräckfilm faktiskt.

5. Ett löfte (Jean-Pierre & Luc Dardenne, 1996)

Inte den bästa filmen av de dubbla guldpalmsvinnarna Jean-Pierre & Luc Dardenne, men med största sannolikhet den mest underskattade. De två flitigast återkommande Dardenne-skådisarna Jérémie Renier och Olivier Gourmet gör båda sina bästa roller här enligt mig. Grämer mig dock lite för att jag missade att se om både Sonen (2002) och Barnet (2005) som också visades.

Sammanfattning

En helt okej Cinemateksvår, Clouzot-temat var det intressantaste då jag bara sett en film innan och det bjöd på fler godbitar, utöver ovan nämnd så förtjänar Fruktans lön (1952) och Sanningen (1960) att nämnas. Zetterling, Dardenne, Trier & Burton serierna var trevliga även om de inte bjöd på så många tidigare osedda filmer för min del. Milos Forman-serien blev tyvärr ofta bortprioriterad för min del, men de jag såg var bra och det var nog även ett par fina rullar som jag missade.

Den största överraskningen i programmet var stumfilmen Valfarten till Kevlaar (1921) i serien Göteborgsprofiler, en relativt okänd film av Ivan Hedqvist baserad på en dikt av
Heinrich Heine.

Var även en serie med Bill Douglas med tre självbiografiska filmer. Såg de två första och de var bra men inget märkvärdigt. En bättre självbiografisk brittisk triologi enligt mig är Terrence Davies trilogi med kortfilmerna Children (1976), Madonna and Child (1980) & Death and Transfiguration (1983) oftast visade tillsammans under titeln The Terrence Davies Trilogy.

Slutligen var det en trefilmers serie med Agnès Jaoui, jag har sett en av filmerna innan och den gjorde inget större intryck på mig så det blev inte av att jag såg någon av de filmer de visade på Cinemateket.

Nu får man hålla till godo med övrig bio fram till hösten, då håller jag tummarna för serier med Miklós Jancsó, Andrej Tarkovskij, Alain Resnais, Kira Muratova och Hou Hsiao-hsiens 90-talsfilmer.