Kategoriarkiv:Film

25 oktober, 2010 – 22:50

Iransk 90-talsfilm topp 10

Med anledning av ett twiterinlägg jag skrev härom dagen bjuder jag här på en liten topp 10 lista, nämligen de bästa filmerna gjorda i Iran under 90-talet. Jag har tidigare skrivit ett inlägg om Jafar Panahi och iransk film, där kan ni läsa lite mer om en del av filmerna om ni är nyfikna.

  1. The Mirror (Ayneh), Jafar Panahi, 1997
  2. Under olivträden (Zire darakhatan zeyton), Abbas Kiarostami, 1994
  3. Once Upon a Time, Cinema (Nassereddin Shah, Actor-e Cinema), Mohsen Makhmalbaf, 1992
  4. Paradisets färg (Rang-e-khoda), Majid Majidi, 1999
  5. Smak av körsbär (Ta’m e guilass), Abbas Kiarostami, 1997
  6. Äpplet (Sib), Samira Makhmalbaf, 1998
  7. A Moment of Innocence (Nun va Goldoon), Mohsen Makhmalbaf, 1996
  8. Den vita ballongen (Badkonake sefid), Jafar Panahi, 1995
  9. Salaam Cinema, Mohsen Makhmalbaf, 1995
  10. Close-Up (Nema-ye Nazdik), Abbas Kiarostami, 1990


Film , , , , , , View Comments
18 oktober, 2010 – 17:28

Polska filmaffischer

Under kommunisttiden i Polen kunde inte filmbolagen få tag på något promotionmaterial till utländska filmer och man anställde därför konstnärer som fick fria händer att tolka filmen i affischerna, ofta hade de inte ens sett filmerna i förväg utan fick gå på filmens titel. Denna tradition har vidhållits även under senare år (se exempelvis ”Alice i underlandet” nedan).

Här nedan kommer 28 favoriter jag hittat sorterade i bokstavsordning (några filmer har två olika posters). Håll musen över bilden för att se vilken film det gäller och tryck på den för att se den i fullstorlek.

Vill ni se fler exempel så kan ni kolla in http://www.polishposter.com/

Vilka är era favoriter, skriv gärna en kommentar.


Film , , View Comments
18 augusti, 2010 – 16:23

TV-Tips: Lätting i lumpen (Tire-au-flanc 62), SVT2 22:35

Sveriges Television har denna veckan en ”fransk filmvecka” där de visar filmer ur den så kallade ”Franska nya vågen” (Nouvelle Vague). Vi bjuds på de stora klassikerna Till sista andetaget (À bout de souffle, Jean-Luc Godard, 1960), De 400 slagen (Les quatre cents coups, Francois Truffaut, 1959) & Cleo från 5 till 7 (Cléo de 5 à 7, Agnès Varda, 1962). De visar även Jacques Rivette och Eric Rohmers debutfilmer.

Utöver filmerna ovan visar dock SVT en riktig raritet! Nämligen filmen Lätting i lumpen (Tire-au-flanc 62), en nästan helt okänd film av François Truffaut och Claude de Givray. Filmen har väldigt få betygsättare på IMDb (38 st) och verkar inte finnas utgiven på DVD någonstans i världen så man bör definitivt passa på att se filmen på SVT ikväll om man gillar Truffaut. Filmen är baserad på en pjäs av André Sylvane som har filmatiseras flera gånger tidigare, bland annat av Jean Renoir 1928.

Ni kan läsa mer om serien och även om denna filmen på SVT’s sida.

Såg alla Truffauts långfilmer i ensam regi på Cinemateket 2009, och bjussar här nedan på en topp 10. Återstår att se om Lätting i lumpen klarar att slå sig in efter kvällens visning..

  1. Fickpengar (L’argent de poche, 1976)
  2. De 400 slagen (Les quatre cents coups, 1959)
  3. Jules och Jim (Jules, et Jim, 1962)
  4. Vilden (L’enfant sauvage, 1969)
  5. Dag som natt (La nuit américaine, 1973)
  6. Skjut på pianisten (Tirez sur le pianiste, 1960)
  7. Fahrenheit 451 (1966)
  8. Det gröna rummet (La chambre verte, 1978)
  9. Kärlek på flykt (L’amour en fuite, 1979)
  10. Bruden bar svart (La Mariée était en noir, 1968)
Film , , , , View Comments
27 juli, 2010 – 22:02

Cinematekets höstprogram, genomgång och reflektioner.

Är som många säkert vet en flitig Cinemateksbesökare, såg min första film (Pulp Fiction) på Cinemateket i Göteborg våren 2004 och har efter det sätt 473 stycken.

Jag fick en förhandstitt på programmet för en dryg månad sen men har inte velat avslöja något innan det var officiellt, men idag damp programmet ner i brevlådan.

Ni som läste min summering efter vårens sista visning minns kanske att jag hoppades på Miklós Jancsó, Andrej Tarkovskij, Alain Resnais, Kira Muratova och Hou Hsiao-hsien. Till min stora glädje dyker det faktiskt upp både Jancsó och Hou i höstens program! Jag går igenom alla serierna här nedan med lite kommentarer.

Göteborgsprofiler

Experimentet (Ken Russell, 1980)
Petra von Kants bittra tårar (Rainer Werner Fassbinder, 1972)
Funny Bones (Peter Chelsom, 1995)
Fart, flickor och faror (Buster Keaton, 1924)

Göteborgsprogiler brukar kunna bjuda på en del oväntade guldkorn ibland, denna gång är det väl inget jätteimponerande kanske men Fassbinder är en sån regissör som jag gillar men aldrig kommer på tanken att se filmer av själv, så det passar ju utmärkt att få en serverad såhär. Även Chelsom och Russell filmen är osedda så på det sättet är det ju intressant.

Förhandsvisning

Micmacs! (Jean-Pierre Jeunet, 2009)

Förhandsvisningarna brukar dra mycket folk, men det är ingen film jag tror att jag hade sett annars så det är väl lite tveksamt hurvida jag går på den eller ej.

Nyrestaurerat

Klostret i Sendomir (Victor Sjöström, 1920)
Paradistorg (Gunnel Lindblom, 1977)

Här brukar man också kunna få lite guldklimpar och det stämmer verkligen i år! En fantastiskt stummfilm av Sjöström som jag sett för nått år sen på en halvkass VHS-rip och Gunnel Lindbloms Paradistorg som jag velat se i flera år.

Gunnar Fischer 100 år!

Det sjunde inseglet (Ingmar Bergman, 1957)
Smultronstället (Ingmar Bergman, 1957) 
Hamnstad (Ingmar Bergman, 1948) 
Pojken i trädet (Arne Sucksdorf, 1961)
Två människor (Carl Th. Dreyer, 1945)

Hade bara programmet att förhandstitta på men inte serierna så jag undrade lite i vilken serie de tre Bergman-filmerna skulle in och varför de visade Dreyers Två Människor igen så kort efter senaste visningen, men det borde jag ju räknat ut med facit i hand. Gunnar Fischer är väl värd att fira och den 18:e November fyller han 100 år. (Samma dag som min pappa fyller år för övrigt)

Fotbollsfest på film

Fimpen (Bo Widerberg, 1974)
 Kill The referee (Lehericey Delphine, Yves Hinant, 2009)
 Die elf teufel (Zoltan Korda, 1927)
 Zidane: A 21st Century Portrait (Douglas Gordon, 2006)
 Kvinnor Offside (Jafar Panahi, 2006)
 Michael Laudrup: A Football Player (Jörgen Leth, 1993)

Precis som för fyra år sen har Cinemateket med anledning av världsmästerskapet i fotboll valt ut ett antal fotbollsrelaterade filmer nu i höst. Minns inte alla filmerna som visades då men jag tror inte att det är några dubletter. En riktigt positiv överaskning är att vi får en stummfilm i detta temat! Ser även fram emot att se om den sköna Fimpen av Bo Widerberg och att kolla in den (enligt vad jag läst om den) intressanta och annorlunda dokumentären om Zinedine Zidane. Läs gärna mitt blogginlägg om Jafar Panahi för mer info om honom och om filmen Kvinnor offside.

Claire Denis

The Intruder (2004)
 Beau Travail (1999)
 No Fear, No die (1990)
 Jag är inte sömnig (1994)
 U.S. Go Home (1994)
 Nénete och Boni (1996)
 Chocolat (1998)
 Friday Night (2002)
 Trouble Every Day (2001)
 35 Shots of Rum (2008)

Näst största temat får en för mig nästen helt osedd regissör, trevligt värre! De jag sett har varit både bra och intressanta så jag hoppas på flera trevliga bioupplevelser i Claire Denis sällskap i höst.

Buster Keaton

Fart, flickor och faror (Buster Keaton, 1924)
Krut, kulor och kärlek (John G. Blystone & Buster Keaton, 1923)
Skepp ohoj! (Buster Keaton & Donald Crisp, 1924)
Kofösaren (Buster Keaton, 1924)
Så går det till i krig (Clyde Bruckman & Buster Keaton, 1926) 
Hans son på Galejen (Charles Reisner, 1928)
Kanonfotografen (Edward M. Sedgewick, 1928)

Alltid roligt med stummfilm på Cinemateket och Buster Keaton är en personlig favorit så detta kan bli riktigt trevligt. Hade varit roligt om de kört ett pass med några av hans bästa kortare filmer också, men det är ett bra utbud de valt och det är två osedda filmer för mig.

Michael Powell

Svart Narcissus (1947)
Det hände i skottland (1945)
De röda skorn (1948)
Det börjar i Berlin (1943)
Tjuven i Bagdad (1940)
A Canterbury Tale (1944)
Störst är kärleken (1946)
Hoffmans äventyr ( 1951)
Peeping Tom – En smygtittare (1960)

Powell (och Pressburger) borde jag definitvit skrivit med bland de jag hoppades på för det är något jag har hoppats på inför varje programmsläpp. Deras fantastiska Technicolor-filmer lär göra sig underbart på den stora duken. Innehåller mina tre favoriter Svart Narcissus, Det hände i skottland och De röda skorna. Dessutom tre osedda filmer som jag velat se länge. Totalt nio filmer varav 7 i samregi med Emeric Pressburger.

Miklós Jancsó

Frihetens vindar (1969)
Röd hymn (1972)
Män utan hopp (1966)
Röda och vita (1967)

Här har vi en kulturgärning! Jancsó är en fantastisk regissör vars filmer tyvärr inte får den uppmärksamhet de förtjänar. Hade varit roligt om det varit fler än 4 filmer, men de tre jag sätt älskar jag och längtar efter att se om på bio. Den sista filmen Frihetens vindar har lagat högt på min ”vill se”-lista i flera år.

Hou Hsiao-hsien

Goda män, goda kvinnor (1995)
Sorgens stad (1989)
Goodbye South, Goodbye (1996)
Tid att leva – tid att dö (1985)
Café Lumiere (2003)
Millennium Mambo (2001)
Three Times (2005)
Flowers of Shanghai (1998)

Underbart att se ett så här omfattande tema med en av mina absoluta favoritregissörer. Jag skulle kunna prata hur länge som helst om Hou, men vi sparar nog det till ett separat blogginlägg framöver, kanske efter att jag sett om filmerna på bio. DVD-släppen på Hous filmer i synnerhet de från 90-talet är tyvärr ganska dåliga, jag har därför avvaktat med att se dem, men vilket bra tillfälle detta blir. Lite synd att de inte visar hans film Marionettmästaren (1993) som inte finns utgiven på DVD alls i korrekt format eller min favoritfilm av honom The Boys From Fengkuei (1983), men som helhet en fantastisk serie!

Publikens val

De sju samurajerna (Akira Kurosawa, 1954)
Söndagarna med Cybèle (Serge Bourguignon, 1962)
Krigsspel (Peter Watkins, 1965)
En byråkrats död (Thomas Guitérrez Alea , 1966)
Padre padrone (Vittorio & Paolo Taviani, 1977)
Mommie Dearest (Frank Perry, 1981)

De sju samurajerna var en av de första filmerna jag såg på Cinemateket och jag har inte sett om den under de 6 åren som gått sen dess, så det är kanske dags igen nu även om Samuraj-film är något jag har mycket svårt för. Utöver det är Krigsspel och En byråkrats död filmer jag har varit nyfiken på ganska länge och definitivt kommer att se.

Dennis Hopper

Den amerikanske vännen (Wim Wenders, 1977)
Blue Velvet (David Lynch, 1986)
Easy Rider (Dennis Hopper, 1969)
Apocalypse Now Redux (Francis Ford Coppola, 1979/2001)

Cinemateket passar även på att hylla skådespelaren och regissören Dennis Hopper som avled i våras. Har sett alla filmerna och de är bra allesammans, mest sugen på att se om Lynchs Blue Velvet. Hade önskat att de visade originalet av Apocalypse Now i stället för den förlängda versionen, men jag får väl ta och titta på den på min DVD jag köpte i New York förra sommaren i stället.


Sammanfattning

Jag tror faktiskt att detta är det bästa programmet Cinemateket haft under min tid som medlem! Ja det måste det vara! 8 filmer av Hou, 9 av Powell och 4 av Jancso är ju bara det fantastiskt, dessutom är det nog det högsta antalet stummfilmer de haft under en och samma termin. Vad tycker ni om programmet? skriv gärna en kommentar till blogginlägget!

Har även gjort en Google-kalender av programmet som ni kan följa genom att gå in på den här, då har ni alltid aktuellt program nära er och ni kan synka det med iPhone eller dylikt om ni skulle önska det. Mycket nöje så hoppas jag vi ses i biomörkret!


Film , , , , , , View Comments
12 juli, 2010 – 16:40

Roman Polanski Fri! + What?

Roman Polanski greps i Schweiz i september 2009 och USA har velat ha honom utlämnad men idag sattes han alltså i stället på fri fot. Ni kan läsa mer om det inträffade på GöteborgsPosten, Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet. Jag tänkte i stället bjuda på en kortare text om min Polanski-favorit What? (Che?, 1972).

Har länge haft ett stort intresse för polsk film och Polanski får väl trots att han är född i Frankrike och varit verksam både i Hollywood och runt om i Europa klassas som en polsk regissör. Han var den regissör som fick mig att få upp ögonen för Polsk film och upptäcka andra fantastiska regissörer som Krzysztof Kieslowski, Wojciech Has, Andrzej Wajda & Maciej Drygas. Jag såg What? för första gången i höstas på Cineamatekets Polanski-tema och jag hade då sett allt av Polanski förutom den och Döden och flickan (Death and the Maiden, 1994). Hade inte hört särskillt gott om What? och den är Polanskis minst sedda film (om man går efter antalet IMDb-röster) så jag hade inga särskillt höga förväntningar, men den imponerade enormt på mig.

What? handlar om den amerikanska turisten Nancy (Sydne Rome) träffar på ett par busar på vägen och tar skydd i en italiensk lyxvilla på rivieran. Här träffar hon på en märklig samling människor bland annat spelade av Marcello Mastroianni och Roman Polanski själv. Det som är så briljant med filmen är att den är en lättviktig erotisk fars och samtidigt som det är en tung psychologisk thriller. Nancy känns på många sätt som än äldre Alice från Lewis Carrolls Alice’s Adventures in Wonderland vilse i en värld hon inte förstår sig på. Även för oss åskådare är det en mycket besynnerlig plats.

Skall inte gå in mer på handlingen men jag rekomenderar alla som gillar Polanski att kolla upp What?, den finns bland annat utgiven på svensk DVD av Studio S Entertainment.

Film , , , , , View Comments
27 juni, 2010 – 20:54

Albert Serras Birdsong (El cant dels ocells)

Albert Serra är en ung och mycket intressant filmskapare. Han gör film på det sättet han tycker att den skall göras och bryr sig inte om vad andra tycker. Jag träffade honom för ett par år sedan på en Q & A efter en visning av hans film Honor of the Knights (Quixotic/Honor de Cavelleria) på Göteborgs Filmfestival.

Han berättade bland annat att när filmen visades på Director’s Fortnight i Cannes så lämnade ca 80% av publiken salongen innan filmen var slut. Det var inte i närheten lika många som lämnade salongen här (även om det var ett gäng), men det var många i publiken som inte riktigt uppskattade det långsamma tempot i filmen eller hur lite av de klassiska elementen i en Don Quijote-filmatisering han lämnat utanför. Alfonsos begynnande galenskap porträtteras även här, men i stället för slagsmål med väderkvarnar får vi här en statisk kamera som från håll filmer Quijote som viftar med sitt svärd i högt gräs.

Filmen är filmad i endast naturligt ljus och ofta i antingen gryning eller skymning, något som en del i publiken irriterade sig på och ställde frågor om. Det var då jag första gången fick höra om Serras nästa projekt. En filmatisering av de tre vise männens stjärnledda vandring till Jesus födelseplats i Betlehem. Även denna film är inspelad i endast naturligt ljus och en stor del av filmen utspelar sig av naturliga själ på natten.

Birdsong (El cant dels ocells) är en minimalistisk film, filmad i svartvitt med statisk eller handhållen kamera, långa tagningar och lite dialog (även om min spontana känsla är att det är betydligt mer dialog än i Honor of the Knights).  Även ljudläggningen i övrigt är mycket minimalistisk, tystnad används i stor utsträckning som ett berättartekniskt grepp och filmen innehåller så när som på en scen enbart diegetiskt ljud.

Serra berättade även på Q & A:n (för Honor of the Knight) att de största inspirationerna för den filmen var Robert Bressons Lancelot du lac (1974), Pier Paolo Pasolinis Matteusevangeliet (Il vangelo secondo Matteo, 1964) och Roberto Rosselinis Franciscus, Guds gycklare (Francesco, giullare di Dio, 1950) och Pasolinis Matteusevangeliet är definitivt en stor inspiration även till Birdsong. Det kontrastrika fotot och de avskalade miljöerna (i synnerhet i de delar i filmen om Josef, Maria och det nyfödda Jesusbarnet) liknar på många sätt fotot i Pasolinis största mästerverk.

Jag skulle inte säga att skådespelet är dåligt men det är filmens svagaste kort. Två av de tre stjärntydarna är skådespelare som spelade Sancho och Don Quijote i Honor of the Knights. En annan av skådepselarena, Mark Peranson passade på att spela in en ”making of”-dokumentär samtidigt som han spelade i filmen. Jag har tyvärr inte sett filmen, men jag skulle väldigt gärna göra det. Ni kan hitta mer information om dokumentären Waiting for Sancho på filmens hemsida.

Jag har tyvärr inte sett Birdsong på bio utan på en icke anamorfisk DVD-screener som inte gör att de mörka scenerna kommer riktigt till sin rätt, men jag håller ändå Birdsong som en starkare film än Honor of the Knights, och rekommenderar den varmt för personer som gillar filmer av den i stil med Pedro Costa, Lisandro Alonso & Aleksandr Sokurov. Jag hoppas även att det dyker upp en riktig DVD av filmen med Waiting for Sancho som bonusmaterial.

Något annat jag ser fram emot mycket är Albert Serras nästa film som enligt de uppgifter som kommit fram kommer att vara en filmatisering av Bram Stokers Dracula. En med största sannolikhet betydligt mer egen och intressant version av den storyn är vad Francis Ford Coppola gav oss 1992.

Film , , , , View Comments
26 maj, 2010 – 20:55

Jafar Panahi och iransk film

Iransk film var under 90-talet i en klass för sig. Kan inte komma på något annat exempel där ett land har dominerat ett årtionde på samma sätt. Något annat som iranska filmare gör bättre än andra i mina ögon är filmer om och för barn.

Jafar Panahis debutfilm Den vita ballongen (Badkonake sefid, 1995) är ett strålande exempel på detta. Filmen utspelar sig i under Norooz (iransk nyår) och handlar om en ung flicka och hennes yngre bror som lyckas övertala sin mor om att de skall få köpa en ny guldfisk. Under 85 minuter får vi sedan i realtid följa deras väg genom Teherans gator, där de lyckas slarva bort pengarna och träffar på människor som försöker utnyttja deras godtrogenhet. Filmens manus är skrivet av Panahis mentor Abbas Kiarostami efter en idé av Panahi själv. Filmen belönades med Camera d’Or, priset för bästa debutfilm på Cannes Fiilmfestival 1995.

Jafar Panahis (tidiga) filmer har ibland liknats vid den italienska neorealismen och även om det finns många likheter: ”enkla” socialt medvetna berättelser om utsatta människor, filmat i verkligheten t.ex. Så väver han även in många andra intressanta aspekter i sitt filmskapande.

Hans andra film Spegeln (Ayneh, 1997), min favorit bland hans filmer och troligen även den iranska film jag gillar mest är ett bra exempel. På ytan en mycket enkel historia om en flicka som inte blir hämtad av sin mamma efter skolan som hon brukar och tvingas ta sig hem på egen hand. Det utmynnar emellertid till en metafilm-berättelse där man inte vet riktigt vad som är skådespel och vad som är verklighet.

Blandningen mellan dokumentär och spelfilm är något som Kiarostami använde sig av i sin film Close-Up (Nema-ye Nazdik, 1990) på ett mycket intressant sätt. Filmen berättar en verklig historia om den arbetslöse Hossain Sabzian som utger sig för att vara regissören Mohsen Makhmalbaf och lurar människor på pengar och tjänster. Filmen blandar autentiskt material från rättegången mot Sabzian med arrangerat material.

Kiarostami tar konceptet ännu längre senare i del två och tre av det som brukar kallas Koker-trilogin, alltså filmerna Var är min väns hus? (Khane-ye doust kodjast?, 1987), Livet börjar igen (Zendegi va digar hich, 1991) och Under olivträden (Zire darakhatan zeyton, 1994) som Panahi för övrigt var regiassistent vid inspelningen av. Du ser även greppet användas smart av Makhmalbaf i filmer som Salaam Cinema (1995) & A Moment of Innocence (Nun va Goldoon, 1996). Jag kommer säkert få anledning att återkomma till Kiarostami och Makhmalbaf senare på bloggen men nu återgår vi till Jafar Panahi.

Hans tredje långfilm Cirkeln (Dayereh, 2000) skiljer sig en del ifrån hans tidigare filmer, filmen har ingen ensam huvudperson och den är berättad på ett mer komplext sätt än de tidigare. Filmens struktur är löst baserad på Arthur Schnitzlers pjäs La Ronde och berättar om kvinnans utsatta position i Iran. Filmen vann finaste priset Guldlejonet på 2000-års filmfestival i Venedig, men den är på grund av sitt innehåll fortfarande förbjuden i Iran. På Göteborgs Filmfestival 2007 var Panahi en av jurymedlemarna för det nyinstiftade priset The Ingmar Bergman International Debut Award, då visades Cirkeln och med Panahi på plats för en Q&A efteråt. Där minns jag att han berättade att de var tvungna att smuggla ut filmen ur landet i filmburkar märkta med Makhmalbafs Kandahar (eller om det var Gabbeh) när den skulle iväg till festivaler.

Ävan Jafar Panahis två senaste filmer, Rött guld (Talaye sorkh, 2003) och Kvinnor offside (Offside, 2006) har ansetts kritisera den iranska regimen och förbjudits i hemlandet men hyllats av internationella kritiker och  prisats på filmfestivaler. Rött guld vann jurypriset på Cannes-festivalens sidosektion Un Certain Regard och Kvinnor offside vann andrapriset (Silverbjörnen) på Berlins filmfestival.

Efter det tumultartade valet i Iran förra året greps Panahi tillsammans med några kollegor av polisen (läs mer om det i DN här), han släpptes efter några dagar men hans pass beslagtogs och han förbjöds lämna landet. Detta hindrade honom bland annat från att delta i en paneldiskussion om Iransk film på Berlins filmfestival tidigare i år.

I mars greps han igen och trots att ett hundratal kända filmpersonligheter har ställt sig bakom honom och att den iranska regeringen aldrig specificerat på vilka grunder han är gripen så dröjde det ända fram tills igår innan han släpptes mot borgen på $200.000. Under filmfestivalen i Cannes som just avslutats var han inbjuden som jurymedlem men kunde inte infinna sig, i stället framkom uppgifter på att han behandlades illa i fängelset och hade inlett en hungerstrejk. Något som fick Juliett Binoche, huvudrollsinehaverskan i kollegan Abbas Kiarostamis film Copie conforme att bryta ut i tårar under presskonferensen. När hon senare tog emot pris för bästa skådespelerska passade hon på att uppmärksamma honom. Troligen var det all den internationella uppmärksamheten som ledde till hans frigivning.

Vi får hoppas att denna historien inte fortsätter, men att Jafar Panahi fortsätter att göra lika bra filmer.

Vill ni läsa mer om frigivningen kan ni kolla in Aftonbladet, Svenska Dagbladet, Göteborg-Posten eller Dagens Nyheter.

Film , , , View Comments
23 maj, 2010 – 20:51

Filmpriserna i Cannes 2010

Har precis sett en live-sändning på nätet av prisutdelningen på filmfestivalen i Cannes. Förstod inte mycket av franskan men det var kul och spännande endå. Skådespelarprisen gick till Javier Bardem (i filmen Biutiful av Alejandro González Iñárritu), Elio Germano (i filmen La Nostra Vita av Daniele Luchetti) och bästa kvinnliga gick till en av mina favoriter, årets ”postertjej” Juliette Binoche (i filmen Copie Confirme av Abbas Kiarostami). Bästa regi gick till Mathieu Amalric för filmen Tournée och bästa manus till Chang-dong Lee för filmen Poetry.

Tredjepriset (Prix du Jury) gick till Un homme qui crie av Mahamat-Saleh Haroun, andrapriset (Grand Prix) gick till Des Hommes et des dieux av Xavier Beauvois.

Och året Guldpalm gick till min favorit i startfältet Apichatpong Weerasethakul (som jag skrivit om på bloggen tidigare) för filmen Uncle Boonmee Who Can Recall His Past Lives. Jag tror att Juryn med Tim Burton i spetsen gjorde ett modigt och mycket bra val för jag har svårt att tro att någon av de andra filmerna i tävlingssektionen kommer att vara lika bra som denna. Men det återstår ju att se. Vågar man hoppas på att detta priset kan ta Joes filmer till svenska biografer, eller kommer morgondagens tidningsnotiser handla mer om Kirsten Dunst eller Salma Hayeks klänningar än om Thailändsk filmkonst? Jag kommer i vart fall passa på att avsluta söndagskvällen med att se om Joes debutfilm Mysterious Objects at Noon.

och slutligen: Tack mormor för de 25 år och 340 dagar jag fick med dig, kommer att sakna dig!

Film , , , View Comments
16 maj, 2010 – 22:48

Summering Cinemateksvåren 2010

Idag var den sista Cinemateksvisningen i Göteborg innan sommaren. Säsongen började med gemytlig 40-talskomedi i Vi Masthuggarpojkar och slutade i extremt obehagligt våld i Lars von Triers Antichrist. Själv såg jag 27 filmer och tänkte här nedan bjuda på en topplista samt lite kommentarer och reflektioner.

1. Älskande par (Mai Zetterling, 1964)

Andra gången jag ser denna film på bio (den först var på Göteborg Filmfestival 2006) och inte helt lätt att välja vilken av hennes filmer jag gillar bäst då många är bra, men idag känns Älskande par som det starkaste kortet. Skådespelarsammansättningen kan av svenska filmer endast matchas av Jan Troells Här har du ditt liv (1966).

2. Mysteriet Picasso (Le Mystère Picasso) (Henri-Georges Clouzot, 1956)

Hade inga förväntningar på denna filmen men blev mycket positivt överraskad. Lika mycket en metafilm som en dokumentär om en stor konstnär. Dessutom roligt att se en film som utnyttjar biografens möjligheter på ett kul och annorlunda sätt.

3. Amorosa / Nattlek / Dr. Glas (Mai Zetterling, 1986 / 1966 / 1968)

Resterande Zetterlingfilmer får dela på tredjeplatsen. Hade sett Nattlek tidigare och hade nog för höga förväntningar på Dr. Glas så Amorosa var den som gjorde störst intryck på mig denna gången, men de är alla riktigt bra filmer. Har ni inte redan sett dem så finns Älskande par, Nattlek och Amorosa på svensk DVD.

4. Antichrist (Lars von Trier, 2009)

Den är sannerligen ingen trevlig film von Triers senaste, men det är ingen film du glömmer i första taget. En psykologsik skräckfilm i Roman Polanski-klass, tror inte att jag har sett någon lika genuint obehaglig skräckfilm faktiskt.

5. Ett löfte (Jean-Pierre & Luc Dardenne, 1996)

Inte den bästa filmen av de dubbla guldpalmsvinnarna Jean-Pierre & Luc Dardenne, men med största sannolikhet den mest underskattade. De två flitigast återkommande Dardenne-skådisarna Jérémie Renier och Olivier Gourmet gör båda sina bästa roller här enligt mig. Grämer mig dock lite för att jag missade att se om både Sonen (2002) och Barnet (2005) som också visades.

Sammanfattning

En helt okej Cinemateksvår, Clouzot-temat var det intressantaste då jag bara sett en film innan och det bjöd på fler godbitar, utöver ovan nämnd så förtjänar Fruktans lön (1952) och Sanningen (1960) att nämnas. Zetterling, Dardenne, Trier & Burton serierna var trevliga även om de inte bjöd på så många tidigare osedda filmer för min del. Milos Forman-serien blev tyvärr ofta bortprioriterad för min del, men de jag såg var bra och det var nog även ett par fina rullar som jag missade.

Den största överraskningen i programmet var stumfilmen Valfarten till Kevlaar (1921) i serien Göteborgsprofiler, en relativt okänd film av Ivan Hedqvist baserad på en dikt av
Heinrich Heine.

Var även en serie med Bill Douglas med tre självbiografiska filmer. Såg de två första och de var bra men inget märkvärdigt. En bättre självbiografisk brittisk triologi enligt mig är Terrence Davies trilogi med kortfilmerna Children (1976), Madonna and Child (1980) & Death and Transfiguration (1983) oftast visade tillsammans under titeln The Terrence Davies Trilogy.

Slutligen var det en trefilmers serie med Agnès Jaoui, jag har sett en av filmerna innan och den gjorde inget större intryck på mig så det blev inte av att jag såg någon av de filmer de visade på Cinemateket.

Nu får man hålla till godo med övrig bio fram till hösten, då håller jag tummarna för serier med Miklós Jancsó, Andrej Tarkovskij, Alain Resnais, Kira Muratova och Hou Hsiao-hsiens 90-talsfilmer.

Film , , , , View Comments
15 maj, 2010 – 01:37

I väntan på Uncle Boonme

Apichatpong Weerasethakul är 2000-talets intressantaste filmskapare! Denna Thailändare har gjort independentkortfilmer sen tidigt 90-tal och har utöver kortfilmerna även gjort fem långfilmer under 2000-talet. Jag fick upp ögonen för honom 2005 då jag köpte en mycket billig (men förvånansvärt kvalitativ) DVD på en Thailändsk webbbutik. Det var filmen Tropical Malady (Sud Pralad) som året innan hade förbryllat men imponerat Cannes-juryn med Quentin Tarantino i spetsen såpass mycket att den tilldelades Juryns Specialpris.

Jag kan inte påstå att jag hade någon bestämd åsikt om filmen direkt efter att jag sett den, men den liknade inget annat jag sett och den gnagde sig fast i mitt minne. Jag ville se mer av denna märkliga herre med det långa och krångliga namnet. Nästa film jag såg var Blissfully Yours (Sud sanaeha) som då precis hade släpptes på DVD av mitt favoritbolag Second Run. Här var jag mer beredd på vad som väntade och blev fantastiskt förtjust i filmen. Båda filmerna har en uppdelning i ”två halvor”, utspelar sig till största delen i djungeln och har fantastiskt spännande ljudläggning, men de är på många sätt ändå mycket olika. Skall jag rekomendera någon för en föstagångstittare måste det nog bli Blissfully Yours trots att jag personligen håller Tropical Malady (och framförallt Syndromes and a Century) högre. Detta för att jag tror att Blissfully Yours är enklare att ta till sig.

Har efter det sett även hans andra långfilmer. Den mycket märkliga svartvita semi-dokumentära debutlångfilmen Mysterious Object at Noon (Dokfa nai meuman), den ännu märkligare genre-filmen The Adventure of Iron Pussy (Hua jai tor ra nong) om en skönsjungande transvestit till lika hemlig agent samt hans senaste och i mina ögon bästa film Syndromes and a Century (Sang sattawat) en metafysisk sjukhuskommedi som jag såg för första gången på Göteborgs Filmfestival.

Syndromes and a Century kom 2006 så det har gått ett par år sen hans senaste långfilm nu, men han har släppt ett flertal kortfilmer, delar ur episodfilmer samt videokonst och installationer under tiden. Det kanske ambitiösaste av dessa är multi-platformsprojektet Primitive som består av ett gäng videoinstallationer, kortfilmerna A Letter to Uncle Boonmee och Phantoms of Nabua samt årets Cannes-tävlande långfilm Uncle Boonmee Who Can Recall His Past Lives.

Medan vi väntar på att denna film skall dyka upp kan jag med fördel rekommendera att ni tar er en titt på Animation Projects sida om Weerasethakul där ni kan läsa mer om Primitive projektet och även se de två kortfilmerna.

Film , , , , View Comments