Jafar Panahi och iransk film

Iransk film var under 90-talet i en klass för sig. Kan inte komma på något annat exempel där ett land har dominerat ett årtionde på samma sätt. Något annat som iranska filmare gör bättre än andra i mina ögon är filmer om och för barn.

Jafar Panahis debutfilm Den vita ballongen (Badkonake sefid, 1995) är ett strålande exempel på detta. Filmen utspelar sig i under Norooz (iransk nyår) och handlar om en ung flicka och hennes yngre bror som lyckas övertala sin mor om att de skall få köpa en ny guldfisk. Under 85 minuter får vi sedan i realtid följa deras väg genom Teherans gator, där de lyckas slarva bort pengarna och träffar på människor som försöker utnyttja deras godtrogenhet. Filmens manus är skrivet av Panahis mentor Abbas Kiarostami efter en idé av Panahi själv. Filmen belönades med Camera d’Or, priset för bästa debutfilm på Cannes Fiilmfestival 1995.

Jafar Panahis (tidiga) filmer har ibland liknats vid den italienska neorealismen och även om det finns många likheter: ”enkla” socialt medvetna berättelser om utsatta människor, filmat i verkligheten t.ex. Så väver han även in många andra intressanta aspekter i sitt filmskapande.

Hans andra film Spegeln (Ayneh, 1997), min favorit bland hans filmer och troligen även den iranska film jag gillar mest är ett bra exempel. På ytan en mycket enkel historia om en flicka som inte blir hämtad av sin mamma efter skolan som hon brukar och tvingas ta sig hem på egen hand. Det utmynnar emellertid till en metafilm-berättelse där man inte vet riktigt vad som är skådespel och vad som är verklighet.

Blandningen mellan dokumentär och spelfilm är något som Kiarostami använde sig av i sin film Close-Up (Nema-ye Nazdik, 1990) på ett mycket intressant sätt. Filmen berättar en verklig historia om den arbetslöse Hossain Sabzian som utger sig för att vara regissören Mohsen Makhmalbaf och lurar människor på pengar och tjänster. Filmen blandar autentiskt material från rättegången mot Sabzian med arrangerat material.

Kiarostami tar konceptet ännu längre senare i del två och tre av det som brukar kallas Koker-trilogin, alltså filmerna Var är min väns hus? (Khane-ye doust kodjast?, 1987), Livet börjar igen (Zendegi va digar hich, 1991) och Under olivträden (Zire darakhatan zeyton, 1994) som Panahi för övrigt var regiassistent vid inspelningen av. Du ser även greppet användas smart av Makhmalbaf i filmer som Salaam Cinema (1995) & A Moment of Innocence (Nun va Goldoon, 1996). Jag kommer säkert få anledning att återkomma till Kiarostami och Makhmalbaf senare på bloggen men nu återgår vi till Jafar Panahi.

Hans tredje långfilm Cirkeln (Dayereh, 2000) skiljer sig en del ifrån hans tidigare filmer, filmen har ingen ensam huvudperson och den är berättad på ett mer komplext sätt än de tidigare. Filmens struktur är löst baserad på Arthur Schnitzlers pjäs La Ronde och berättar om kvinnans utsatta position i Iran. Filmen vann finaste priset Guldlejonet på 2000-års filmfestival i Venedig, men den är på grund av sitt innehåll fortfarande förbjuden i Iran. På Göteborgs Filmfestival 2007 var Panahi en av jurymedlemarna för det nyinstiftade priset The Ingmar Bergman International Debut Award, då visades Cirkeln och med Panahi på plats för en Q&A efteråt. Där minns jag att han berättade att de var tvungna att smuggla ut filmen ur landet i filmburkar märkta med Makhmalbafs Kandahar (eller om det var Gabbeh) när den skulle iväg till festivaler.

Ävan Jafar Panahis två senaste filmer, Rött guld (Talaye sorkh, 2003) och Kvinnor offside (Offside, 2006) har ansetts kritisera den iranska regimen och förbjudits i hemlandet men hyllats av internationella kritiker och  prisats på filmfestivaler. Rött guld vann jurypriset på Cannes-festivalens sidosektion Un Certain Regard och Kvinnor offside vann andrapriset (Silverbjörnen) på Berlins filmfestival.

Efter det tumultartade valet i Iran förra året greps Panahi tillsammans med några kollegor av polisen (läs mer om det i DN här), han släpptes efter några dagar men hans pass beslagtogs och han förbjöds lämna landet. Detta hindrade honom bland annat från att delta i en paneldiskussion om Iransk film på Berlins filmfestival tidigare i år.

I mars greps han igen och trots att ett hundratal kända filmpersonligheter har ställt sig bakom honom och att den iranska regeringen aldrig specificerat på vilka grunder han är gripen så dröjde det ända fram tills igår innan han släpptes mot borgen på $200.000. Under filmfestivalen i Cannes som just avslutats var han inbjuden som jurymedlem men kunde inte infinna sig, i stället framkom uppgifter på att han behandlades illa i fängelset och hade inlett en hungerstrejk. Något som fick Juliett Binoche, huvudrollsinehaverskan i kollegan Abbas Kiarostamis film Copie conforme att bryta ut i tårar under presskonferensen. När hon senare tog emot pris för bästa skådespelerska passade hon på att uppmärksamma honom. Troligen var det all den internationella uppmärksamheten som ledde till hans frigivning.

Vi får hoppas att denna historien inte fortsätter, men att Jafar Panahi fortsätter att göra lika bra filmer.

Vill ni läsa mer om frigivningen kan ni kolla in Aftonbladet, Svenska Dagbladet, Göteborg-Posten eller Dagens Nyheter.

Publicerat i Film | Etiketter , , , | 3 kommentar

Filmpriserna i Cannes 2010

Har precis sett en live-sändning på nätet av prisutdelningen på filmfestivalen i Cannes. Förstod inte mycket av franskan men det var kul och spännande endå. Skådespelarprisen gick till Javier Bardem (i filmen Biutiful av Alejandro González Iñárritu), Elio Germano (i filmen La Nostra Vita av Daniele Luchetti) och bästa kvinnliga gick till en av mina favoriter, årets ”postertjej” Juliette Binoche (i filmen Copie Confirme av Abbas Kiarostami). Bästa regi gick till Mathieu Amalric för filmen Tournée och bästa manus till Chang-dong Lee för filmen Poetry.

Tredjepriset (Prix du Jury) gick till Un homme qui crie av Mahamat-Saleh Haroun, andrapriset (Grand Prix) gick till Des Hommes et des dieux av Xavier Beauvois.

Och året Guldpalm gick till min favorit i startfältet Apichatpong Weerasethakul (som jag skrivit om på bloggen tidigare) för filmen Uncle Boonmee Who Can Recall His Past Lives. Jag tror att Juryn med Tim Burton i spetsen gjorde ett modigt och mycket bra val för jag har svårt att tro att någon av de andra filmerna i tävlingssektionen kommer att vara lika bra som denna. Men det återstår ju att se. Vågar man hoppas på att detta priset kan ta Joes filmer till svenska biografer, eller kommer morgondagens tidningsnotiser handla mer om Kirsten Dunst eller Salma Hayeks klänningar än om Thailändsk filmkonst? Jag kommer i vart fall passa på att avsluta söndagskvällen med att se om Joes debutfilm Mysterious Objects at Noon.

och slutligen: Tack mormor för de 25 år och 340 dagar jag fick med dig, kommer att sakna dig!

Publicerat i Film | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

Ny layout på arvid.nu

Jag tröttnade lite på det gröna utseendet och ville gärna ha en layout med ljus bakgrund och mörk text, så jag jobbade under gårdagskvällen fram en ny layout. Eller ja ny layout är väl kanske lite av en överdrift, men ett nytt färgschema för sidan iaf. Designen till sidan är gjord utan bilder, rundade hörn och skuggningar är skapade med hjälp av CSS3, så att göra om designen till det nya färgschemat var ett snabbt och enkelt jobb i princip enbart i CSS-filen.

Jag har även passat på att prova Googles Font API som är en cross-browser-lösning för att använda sig av fonter på hemsidor som inte behöver finnas installerade på besökarens dator. Google har ett gäng gratis-typsnitt som de bakat in i sin tillhörande tjänst Google Font Directory. Jag fastnade för typsnittet Lobster skapat av Pablo Impallari. Det är den ni bör se i mina rubriker, bloggtiteln och bloggbeskrivningen.

Jag hoppas ni gillar den nya designen! skriv gärna en kommentar om ni har några kommentarer om den.

Publicerat i Webbutveckling | Etiketter , | 1 kommentar

Summering Cinemateksvåren 2010

Idag var den sista Cinemateksvisningen i Göteborg innan sommaren. Säsongen började med gemytlig 40-talskomedi i Vi Masthuggarpojkar och slutade i extremt obehagligt våld i Lars von Triers Antichrist. Själv såg jag 27 filmer och tänkte här nedan bjuda på en topplista samt lite kommentarer och reflektioner.

1. Älskande par (Mai Zetterling, 1964)

Andra gången jag ser denna film på bio (den först var på Göteborg Filmfestival 2006) och inte helt lätt att välja vilken av hennes filmer jag gillar bäst då många är bra, men idag känns Älskande par som det starkaste kortet. Skådespelarsammansättningen kan av svenska filmer endast matchas av Jan Troells Här har du ditt liv (1966).

2. Mysteriet Picasso (Le Mystère Picasso) (Henri-Georges Clouzot, 1956)

Hade inga förväntningar på denna filmen men blev mycket positivt överraskad. Lika mycket en metafilm som en dokumentär om en stor konstnär. Dessutom roligt att se en film som utnyttjar biografens möjligheter på ett kul och annorlunda sätt.

3. Amorosa / Nattlek / Dr. Glas (Mai Zetterling, 1986 / 1966 / 1968)

Resterande Zetterlingfilmer får dela på tredjeplatsen. Hade sett Nattlek tidigare och hade nog för höga förväntningar på Dr. GlasAmorosa var den som gjorde störst intryck på mig denna gången, men de är alla riktigt bra filmer. Har ni inte redan sett dem så finns Älskande par, Nattlek och Amorosa på svensk DVD.

4. Antichrist (Lars von Trier, 2009)

Den är sannerligen ingen trevlig film von Triers senaste, men det är ingen film du glömmer i första taget. En psykologsik skräckfilm i Roman Polanski-klass, tror inte att jag har sett någon lika genuint obehaglig skräckfilm faktiskt.

5. Ett löfte (Jean-Pierre & Luc Dardenne, 1996)

Inte den bästa filmen av de dubbla guldpalmsvinnarna Jean-Pierre & Luc Dardenne, men med största sannolikhet den mest underskattade. De två flitigast återkommande Dardenne-skådisarna Jérémie Renier och Olivier Gourmet gör båda sina bästa roller här enligt mig. Grämer mig dock lite för att jag missade att se om både Sonen (2002) och Barnet (2005) som också visades.

Sammanfattning

En helt okej Cinemateksvår, Clouzot-temat var det intressantaste då jag bara sett en film innan och det bjöd på fler godbitar, utöver ovan nämnd så förtjänar Fruktans lön (1952) och Sanningen (1960) att nämnas. Zetterling, Dardenne, Trier & Burton serierna var trevliga även om de inte bjöd på så många tidigare osedda filmer för min del. Milos Forman-serien blev tyvärr ofta bortprioriterad för min del, men de jag såg var bra och det var nog även ett par fina rullar som jag missade.

Den största överraskningen i programmet var stumfilmen Valfarten till Kevlaar (1921) i serien Göteborgsprofiler, en relativt okänd film av Ivan Hedqvist baserad på en dikt av
Heinrich Heine.

Var även en serie med Bill Douglas med tre självbiografiska filmer. Såg de två första och de var bra men inget märkvärdigt. En bättre självbiografisk brittisk triologi enligt mig är Terrence Davies trilogi med kortfilmerna Children (1976), Madonna and Child (1980) & Death and Transfiguration (1983) oftast visade tillsammans under titeln The Terrence Davies Trilogy.

Slutligen var det en trefilmers serie med Agnès Jaoui, jag har sett en av filmerna innan och den gjorde inget större intryck på mig så det blev inte av att jag såg någon av de filmer de visade på Cinemateket.

Nu får man hålla till godo med övrig bio fram till hösten, då håller jag tummarna för serier med Miklós Jancsó, Andrej Tarkovskij, Alain Resnais, Kira Muratova och Hou Hsiao-hsiens 90-talsfilmer.

Publicerat i Film | Etiketter , , , , | 1 kommentar

I väntan på Uncle Boonme

Apichatpong Weerasethakul är 2000-talets intressantaste filmskapare! Denna Thailändare har gjort independentkortfilmer sen tidigt 90-tal och har utöver kortfilmerna även gjort fem långfilmer under 2000-talet. Jag fick upp ögonen för honom 2005 då jag köpte en mycket billig (men förvånansvärt kvalitativ) DVD på en Thailändsk webbbutik. Det var filmen Tropical Malady (Sud Pralad) som året innan hade förbryllat men imponerat Cannes-juryn med Quentin Tarantino i spetsen såpass mycket att den tilldelades Juryns Specialpris.

Jag kan inte påstå att jag hade någon bestämd åsikt om filmen direkt efter att jag sett den, men den liknade inget annat jag sett och den gnagde sig fast i mitt minne. Jag ville se mer av denna märkliga herre med det långa och krångliga namnet. Nästa film jag såg var Blissfully Yours (Sud sanaeha) som då precis hade släpptes på DVD av mitt favoritbolag Second Run. Här var jag mer beredd på vad som väntade och blev fantastiskt förtjust i filmen. Båda filmerna har en uppdelning i ”två halvor”, utspelar sig till största delen i djungeln och har fantastiskt spännande ljudläggning, men de är på många sätt ändå mycket olika. Skall jag rekomendera någon för en föstagångstittare måste det nog bli Blissfully Yours trots att jag personligen håller Tropical Malady (och framförallt Syndromes and a Century) högre. Detta för att jag tror att Blissfully Yours är enklare att ta till sig.

Har efter det sett även hans andra långfilmer. Den mycket märkliga svartvita semi-dokumentära debutlångfilmen Mysterious Object at Noon (Dokfa nai meuman), den ännu märkligare genre-filmen The Adventure of Iron Pussy (Hua jai tor ra nong) om en skönsjungande transvestit till lika hemlig agent samt hans senaste och i mina ögon bästa film Syndromes and a Century (Sang sattawat) en metafysisk sjukhuskommedi som jag såg för första gången på Göteborgs Filmfestival.

Syndromes and a Century kom 2006 så det har gått ett par år sen hans senaste långfilm nu, men han har släppt ett flertal kortfilmer, delar ur episodfilmer samt videokonst och installationer under tiden. Det kanske ambitiösaste av dessa är multi-platformsprojektet Primitive som består av ett gäng videoinstallationer, kortfilmerna A Letter to Uncle Boonmee och Phantoms of Nabua samt årets Cannes-tävlande långfilm Uncle Boonmee Who Can Recall His Past Lives.

Medan vi väntar på att denna film skall dyka upp kan jag med fördel rekommendera att ni tar er en titt på Animation Projects sida om Weerasethakul där ni kan läsa mer om Primitive projektet och även se de två kortfilmerna.

Publicerat i Film | Etiketter , , , , | 2 kommentar

iFilmtipset uppdaterad

Nu har jag börjat lägga in information på sidan mina hobbyprojekt. Först ut är min iPhone-anpassade version av hemsidan filmtipset.se. Filmtipset är en riktigt bra sida som ger dig personligt uträknade betygs-uppskattningar på osedda filmer baserat på de filmer du betygsatt på sajten. Du matchas alltså mot andra användare som betygsatt och uppskattar liknande filmer som dig.

iFilmtipset är min sida som hämtar data från filmtipsets databas via deras API och presenterar detta i ett format anpassat för din iPhone. Jag började jobba på detta sensommaren 2009 och har fått ur mig ett antal olika varianter sen dess. Mer information kan du hitta på min iFilmtipset-sida under mina hobbyprojekt.

Har även passat på att uppdatera iFilmtipset med en ny meny idag, tidigare var det en textbaserad meny på två sidor, men jag har nu gjort om det till en ikonbaserad meny med endast en sida.

iFilmtipset har ännu under 100 registrerade användare, så hjälp mig gärna att sprida ordet om dess existens och förträfflighet till personer ni tror kan vara intresserade.

Publicerat i Webbutveckling | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

De bästa possecutsen med Biggie Smalls

Lyssnade på DJ Premiers hyllningsprogram till Guru på  radioprogrammet Live From Headqourterz härom dagen.  En fin ”salute” till Guru som ni kan ladda ner på nätet här. Det spelades massor av fet musik där så klart men det var en låt som verkligen fångade mig och som jag helt hade missat innan nämligen A Bunch of Niggas från Heavy D & The Boyz skiva Blue Funk. Kollade upp skivan efter jag hört programmet och hela skivan är grym. Låten gästas av bl.a. Busta Rhymes, Guru och Notorious B.I.G. och den fick mig sugen på att skriva ihop en lista över de fetaste possecutsen (låtar med fyra eller fler MCs på) där Biggie lägger en vers.  Ni hittar den nedan.

1.  Flava In Ya Ear (Remix) – 12″, 1994
(Craig Mack Feat. The Notorious B.I.G., Rampage, LL Cool J & Busta Rhymes)

Ruskigt fet remix, Biggie inleder och alla MCs lägger riktigt feta verser, har även en snygg svartvit video (med Busta Rhymes i en riktigt utspejsad hatt). Producerad av den fantastiske producenten Easy Mo Bee, som det talas alldeles för lite om nu för tiden.

2. A Bunch of Niggas – Blue Funk LP, 1992
(Heavy D & the Boyz Feat. 3rd EyeNotorious B.I.G.Busta RhymesGuruRob O)

Här är låten som fick mig att skriva detta inlägget. En av Biggies första verser på skiva, utöver det tunga verser av Guru, Heavy D & Rob-O från gruppen InI som ligger mig mycket varmt om hjärtat. Även denna låten har med Busta Rhymes, som avslutar låten med en riktigt galen och skrikig vers.

4. Let’s Get It On – Let’s get it on EP, 1994
(Eddie F & The Untouchables Feat. Heavy D, 2pac, Grand PubaNotorious B.I.G)

Eddie F var en av Heavy Ds ”The Boyz” och han sköter produktionen på den här låten. Verserna ligger sedan i stigande kvalitetsordning från Heavy D till Biggie, via 2pac och Grand Puba.

4. 4 My Peeps – #1 Player LP, 1995
(Red Hot Lover Tone Feat. M.O.P.Notorious B.I.G.Organized Konfusion)

Har faktiskt ingen aning om vem Red Hot Lover Tone är, men han kan helt klart välja tunga gästartister. Någons som vet om det finns fler låtar med M.O.P. och Biggie tillsammans?

5. The Points - 12″, 1995
(Notorious BIG, Coolio, Doodlebug (från the digable planets), Big Mike (från the Geto Boys), Buckshot (från Black moon/Boot camp clik), Redman, Ill al skratch, Rockness (från Heltah Skeltah/Boot camp clik), Bone thugs n harmony, Busta Rhymes, 5th ward & Jamal )

Här kan vi snacka ordentlig possecut 9 minuter lång ~15 MCs! Precis som på #1 på min lista lägger Biggie första versen och Easy Mo Bee producerar. Busta Rhymes är även med på den här och klämer sig alltså in på imponerande tre av fem låtar på topplistan.

 

Tycker ni att jag är helt ute och cyklar eller att jag missat någon låt som borde vara med så posta en kommentar. Har du inte hört eller är sugen på att höra låtarna igen så har jag länkat till dem på Youtube här nedan. Mycket nöje!

  1. Flava In Ya Ear (Remix)
  2. A Bunch of Niggas
  3. Let’s Get It On
  4. 4 My Peeps
  5. The Points
Publicerat i Musik | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

TV-TIPS: Svenskt mästerverk på SVT1

Imorgon (11/5) visar Sveriges Television en av mina favoriter bland svenska långfilmer, nämligen Vilgot Sjömans fjärde långfilm Syskonbädd 1782. Så här beskriver  SVTs programtablå filmen:

Sverige 1782 under Gustaf III:s regering. Jacob återkommer till fädernegodset i Sörmland efter flera års utlandsvistelse. Hans syster Charlottes giftermålsplaner med baron Alsmeden utlöser en oresonlig svartsjuka hos honom. De båda syskonen upptäcker snart att det inte enbart är syskonkärlek de känner för varandra.

Jag såg filmen för första gången under Cinematekets Vilgot Sjöman serie hösten 2006 och föll direkt, en film i klass med Ingmar Bergmans bästa filmer. På tal om bergman hade han med filmen på sin lista över de bästa svenska filmerna när han tog fram en sådan lista åt göteborgs filmfestival för 10 år sedan. Vill ni läsa listan i sin helhet hittar ni den här: Bergmans 1900-tal .

Filmen visas på SVT1 på mattiné-tid 14:25-16:00. Och för alla er som jobbar/studerar eller av någon annan anledning inte kan se filmen då så finns filmen även att tillgå på DVD i Sandrews Filmpärlor serien.

Publicerat i Film | Etiketter , , , , , | 1 kommentar

Gang Starr topp 10

Det har nu gått drygt två veckor sen Gurus tragiska dödsfall vid 48 års ålder. Under dessa två veckor har jag lyssnat på flera hyllningsprogram (P3 Hiphops kan rakomenderas!) och pumpat skivorna i nästan samma omfattning som för dryga tio år sedan då jag var helt såld på Gang Starr.

Satte för skojs skull ihop en topp tio lista på mina favoritlåtar med Gang Starr för att jämföra med en vän och tänker att det säkert kan vara fler som är intresserade av att se min lista så här kommer den:

  1. The Planet (Hard To Earn, 1994)
  2. Love Sick (Step In The Arena, 1991)
  3. Gotta Get Over (Takin Loot) – Large Professor Remix (Gotta Get Over 12″, 1992)
  4. Comin’ For Datazz (Hard To Earn, 1994)
  5. Just To Get A Rep (Step In The Arena, 1991)
  6. Take It Personal (Daily Operation, 1992)
  7. DWYCK (Hard To Earn, 1994)
  8. You Know My Steez (Moment of Truth, 1998)
  9. DJ Premier In Deep Concentration (No More Mr. Nice Guy, 1989)
  10. I’m The Man (Daily Operation, 1992)

The Planet är helt klart favoriten och som ni kanske kan ana på listan så är Hard To Earn från 1994 favoriten bland deras skivor. I’m The Man på plats tio skulle utan tvekan vara i topp tre om hela låten hade haft samma beat som Jeru the Damajas sista vers.

Eftersom The Planet inte finns som video så bjuder vi på #2 i stället:

och glöm aldrig att:

Lemonade was a popular drink and in still is
I get more props and stunts than Bruce Willis

Publicerat i Musik | Etiketter , , , | 1 kommentar

Hello World!

Välkommna till min allra första egna blogg. Trots att jag sysslat med webbutveckling i över tio år har jag faktiskt aldrig haft någon privat hemsida. Jag har många gånger haft sidor som varit i skisstadiet och en del längre än så. Men jag tror den stora anledningen till att ingen av dessa sidor nått nätet är att jag i grund och botten är ganska ointresserad av att fylla hemsidor med innehåll. Mitt nöje är det tekniska som ligger bakom.

Men det senaste har jag faktiskt blivit med och mer sugen på att starta upp någonting eget. Och efter att ha lagt beslag på det finfina domännamnet arvid.nu finns det ingen anledning att vänta med ert. Det kommer att vara en anspråkslös blogg där jag skriver om vad som intresserar mig. Det kommer främst röra sig om film, musik (hiphop) och webbutveckling. Troligen mest kortare texter, men säkert ibland några längre.

Ännu en gång, varmt välkommna!

Publicerat i Webbutveckling, Övrigt | Etiketter , , | 5 kommentar