Jafar Panahi och iransk film

Iransk film var under 90-talet i en klass för sig. Kan inte komma på något annat exempel där ett land har dominerat ett årtionde på samma sätt. Något annat som iranska filmare gör bättre än andra i mina ögon är filmer om och för barn.

Jafar Panahis debutfilm Den vita ballongen (Badkonake sefid, 1995) är ett strålande exempel på detta. Filmen utspelar sig i under Norooz (iransk nyår) och handlar om en ung flicka och hennes yngre bror som lyckas övertala sin mor om att de skall få köpa en ny guldfisk. Under 85 minuter får vi sedan i realtid följa deras väg genom Teherans gator, där de lyckas slarva bort pengarna och träffar på människor som försöker utnyttja deras godtrogenhet. Filmens manus är skrivet av Panahis mentor Abbas Kiarostami efter en idé av Panahi själv. Filmen belönades med Camera d’Or, priset för bästa debutfilm på Cannes Fiilmfestival 1995.

Jafar Panahis (tidiga) filmer har ibland liknats vid den italienska neorealismen och även om det finns många likheter: ”enkla” socialt medvetna berättelser om utsatta människor, filmat i verkligheten t.ex. Så väver han även in många andra intressanta aspekter i sitt filmskapande.

Hans andra film Spegeln (Ayneh, 1997), min favorit bland hans filmer och troligen även den iranska film jag gillar mest är ett bra exempel. På ytan en mycket enkel historia om en flicka som inte blir hämtad av sin mamma efter skolan som hon brukar och tvingas ta sig hem på egen hand. Det utmynnar emellertid till en metafilm-berättelse där man inte vet riktigt vad som är skådespel och vad som är verklighet.

Blandningen mellan dokumentär och spelfilm är något som Kiarostami använde sig av i sin film Close-Up (Nema-ye Nazdik, 1990) på ett mycket intressant sätt. Filmen berättar en verklig historia om den arbetslöse Hossain Sabzian som utger sig för att vara regissören Mohsen Makhmalbaf och lurar människor på pengar och tjänster. Filmen blandar autentiskt material från rättegången mot Sabzian med arrangerat material.

Kiarostami tar konceptet ännu längre senare i del två och tre av det som brukar kallas Koker-trilogin, alltså filmerna Var är min väns hus? (Khane-ye doust kodjast?, 1987), Livet börjar igen (Zendegi va digar hich, 1991) och Under olivträden (Zire darakhatan zeyton, 1994) som Panahi för övrigt var regiassistent vid inspelningen av. Du ser även greppet användas smart av Makhmalbaf i filmer som Salaam Cinema (1995) & A Moment of Innocence (Nun va Goldoon, 1996). Jag kommer säkert få anledning att återkomma till Kiarostami och Makhmalbaf senare på bloggen men nu återgår vi till Jafar Panahi.

Hans tredje långfilm Cirkeln (Dayereh, 2000) skiljer sig en del ifrån hans tidigare filmer, filmen har ingen ensam huvudperson och den är berättad på ett mer komplext sätt än de tidigare. Filmens struktur är löst baserad på Arthur Schnitzlers pjäs La Ronde och berättar om kvinnans utsatta position i Iran. Filmen vann finaste priset Guldlejonet på 2000-års filmfestival i Venedig, men den är på grund av sitt innehåll fortfarande förbjuden i Iran. På Göteborgs Filmfestival 2007 var Panahi en av jurymedlemarna för det nyinstiftade priset The Ingmar Bergman International Debut Award, då visades Cirkeln och med Panahi på plats för en Q&A efteråt. Där minns jag att han berättade att de var tvungna att smuggla ut filmen ur landet i filmburkar märkta med Makhmalbafs Kandahar (eller om det var Gabbeh) när den skulle iväg till festivaler.

Ävan Jafar Panahis två senaste filmer, Rött guld (Talaye sorkh, 2003) och Kvinnor offside (Offside, 2006) har ansetts kritisera den iranska regimen och förbjudits i hemlandet men hyllats av internationella kritiker och  prisats på filmfestivaler. Rött guld vann jurypriset på Cannes-festivalens sidosektion Un Certain Regard och Kvinnor offside vann andrapriset (Silverbjörnen) på Berlins filmfestival.

Efter det tumultartade valet i Iran förra året greps Panahi tillsammans med några kollegor av polisen (läs mer om det i DN här), han släpptes efter några dagar men hans pass beslagtogs och han förbjöds lämna landet. Detta hindrade honom bland annat från att delta i en paneldiskussion om Iransk film på Berlins filmfestival tidigare i år.

I mars greps han igen och trots att ett hundratal kända filmpersonligheter har ställt sig bakom honom och att den iranska regeringen aldrig specificerat på vilka grunder han är gripen så dröjde det ända fram tills igår innan han släpptes mot borgen på $200.000. Under filmfestivalen i Cannes som just avslutats var han inbjuden som jurymedlem men kunde inte infinna sig, i stället framkom uppgifter på att han behandlades illa i fängelset och hade inlett en hungerstrejk. Något som fick Juliett Binoche, huvudrollsinehaverskan i kollegan Abbas Kiarostamis film Copie conforme att bryta ut i tårar under presskonferensen. När hon senare tog emot pris för bästa skådespelerska passade hon på att uppmärksamma honom. Troligen var det all den internationella uppmärksamheten som ledde till hans frigivning.

Vi får hoppas att denna historien inte fortsätter, men att Jafar Panahi fortsätter att göra lika bra filmer.

Vill ni läsa mer om frigivningen kan ni kolla in Aftonbladet, Svenska Dagbladet, Göteborg-Posten eller Dagens Nyheter.