Albert Serras Birdsong (El cant dels ocells)

Albert Serra är en ung och mycket intressant filmskapare. Han gör film på det sättet han tycker att den skall göras och bryr sig inte om vad andra tycker. Jag träffade honom för ett par år sedan på en Q & A efter en visning av hans film Honor of the Knights (Quixotic/Honor de Cavelleria) på Göteborgs Filmfestival.

Han berättade bland annat att när filmen visades på Director’s Fortnight i Cannes så lämnade ca 80% av publiken salongen innan filmen var slut. Det var inte i närheten lika många som lämnade salongen här (även om det var ett gäng), men det var många i publiken som inte riktigt uppskattade det långsamma tempot i filmen eller hur lite av de klassiska elementen i en Don Quijote-filmatisering han lämnat utanför. Alfonsos begynnande galenskap porträtteras även här, men i stället för slagsmål med väderkvarnar får vi här en statisk kamera som från håll filmer Quijote som viftar med sitt svärd i högt gräs.

Filmen är filmad i endast naturligt ljus och ofta i antingen gryning eller skymning, något som en del i publiken irriterade sig på och ställde frågor om. Det var då jag första gången fick höra om Serras nästa projekt. En filmatisering av de tre vise männens stjärnledda vandring till Jesus födelseplats i Betlehem. Även denna film är inspelad i endast naturligt ljus och en stor del av filmen utspelar sig av naturliga själ på natten.

Birdsong (El cant dels ocells) är en minimalistisk film, filmad i svartvitt med statisk eller handhållen kamera, långa tagningar och lite dialog (även om min spontana känsla är att det är betydligt mer dialog än i Honor of the Knights).  Även ljudläggningen i övrigt är mycket minimalistisk, tystnad används i stor utsträckning som ett berättartekniskt grepp och filmen innehåller så när som på en scen enbart diegetiskt ljud.

Serra berättade även på Q & A:n (för Honor of the Knight) att de största inspirationerna för den filmen var Robert Bressons Lancelot du lac (1974), Pier Paolo PasoliniMatteusevangeliet (Il vangelo secondo Matteo, 1964) och Roberto Rosselinis Franciscus, Guds gycklare (Francesco, giullare di Dio, 1950) och Pasolinis Matteusevangeliet är definitivt en stor inspiration även till Birdsong. Det kontrastrika fotot och de avskalade miljöerna (i synnerhet i de delar i filmen om Josef, Maria och det nyfödda Jesusbarnet) liknar på många sätt fotot i Pasolinis största mästerverk.

Jag skulle inte säga att skådespelet är dåligt men det är filmens svagaste kort. Två av de tre stjärntydarna är skådespelare som spelade Sancho och Don Quijote i Honor of the Knights. En annan av skådepselarena, Mark Peranson passade på att spela in en ”making of”-dokumentär samtidigt som han spelade i filmen. Jag har tyvärr inte sett filmen, men jag skulle väldigt gärna göra det. Ni kan hitta mer information om dokumentären Waiting for Sancho filmens hemsida.

Jag har tyvärr inte sett Birdsong på bio utan på en icke anamorfisk DVD-screener som inte gör att de mörka scenerna kommer riktigt till sin rätt, men jag håller ändå Birdsong som en starkare film än Honor of the Knights, och rekommenderar den varmt för personer som gillar filmer av den i stil med Pedro Costa, Lisandro Alonso & Aleksandr Sokurov. Jag hoppas även att det dyker upp en riktig DVD av filmen med Waiting for Sancho som bonusmaterial.

Något annat jag ser fram emot mycket är Albert Serras nästa film som enligt de uppgifter som kommit fram kommer att vara en filmatisering av Bram Stokers Dracula. En med största sannolikhet betydligt mer egen och intressant version av den storyn är vad Francis Ford Coppola gav oss 1992.

Det här inlägget postades i Film och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.